Förortsflicka i blodet
Idag när jag var påväg hem från Issa i Huddinge så istället för att krångla med buss, pendel och tvärbana så tog jag istället en buss från Huddingevägen som gick direkt till Högdalen och bytte där till tunnelbana, supersmidigt!
Men när jag åkte genom Rågsved och Högdalen så kom en massa minnen tillbaka, fina minnen sedan man var liten tills man vart en liten fjortis. Det var så underbart. Jag kommer ihåg det som om det vore igår.
Jag har flyttat en gång (enda gången som gills. Jag bodde i Högdalen tills jag var typ åtta månader sen flyttade jag till Bandhagen) och det var när jag flyttade hit till Globen/Gullmarsplan när jag gick i ettan på gymnasiet. Jag är född och uppväxt i Bandhagen. ALLA mina barndomsminnen, bra som dåliga, är från Bandhagen. Alla mina äldsta och också närmsta vänner är från Bandhagstrakten. Hela min uppväxt har utspelats i Bandhagen, när man var pytteliten och äntligen fick gå själv till centrum och köpa godis och nästan blev överkörd för att jag glömde kolla åt båda hållen när jag gick över vägen och både mamma och brorsan stod på balkongen och skrek av skräck, haha. Eller mammas bröllopsfest när jag var sju år då jag och mina bröder levde loppan i godisffären mitt emot för att en äldre man sa "Allt ni hinner plocka ihop i godispåsarna på 1 minut får ni! Men minstingen (det var då jag) hjälper jag för hon har så små händer!" Jag har aldrig sett en större godispåse! Haha.
Jag kommer ihåg när jag hade min fjortisperiod och var ute vartenda kväll med Jonas och alla och gick runt och runt och runt i Högdalen/Bandhagen och rökte och snackade i flera timmar. Det var många kvällar som jag somnade samtidigt som jag hade Jonas i mobilen, haha now that's amore.
Jag må inte bo där längre, men Bandhagen kommer alltid vara hemma. Det finns en trygghet, trots att området är så stökigt numera (när jag var mindre var det hur lungt som helst och inte en alkoholist så långt ögat kunde nå), jag kan området utantill. Jag skulle kunna gå med ögonbindel och inte kliva snett en enda gång. Jag tycker om området där jag bor nu, det är vackert, lungt, centralt och inte alls tungt socialt som Bandhagen faktiskt blivit, men det kommer aldrig bli samma sak. Jag unnar de gånger jag är hos Jonas, Anna eller Emma och får gå genom Bandhagen. Det är väldigt sällan du går genom centrum utan att träffa minst 3 stycken som du känner. Det finns en plats för Bandhagen i mitt hjärta som inget bostadsområde någonsin kommer kunna ersätta. Det är intressant hur viktig roll några tunnelbanestationer kan spela i ens liv.
- Du kan ta tjejen ur förorten men du kan inte ta förorten ur tjejen.
Jag och Emlan en sen vinterkväll vid 173ans buss där de satt och drack, haha tider det. Någon gång i åttan.
Men när jag åkte genom Rågsved och Högdalen så kom en massa minnen tillbaka, fina minnen sedan man var liten tills man vart en liten fjortis. Det var så underbart. Jag kommer ihåg det som om det vore igår.
Jag har flyttat en gång (enda gången som gills. Jag bodde i Högdalen tills jag var typ åtta månader sen flyttade jag till Bandhagen) och det var när jag flyttade hit till Globen/Gullmarsplan när jag gick i ettan på gymnasiet. Jag är född och uppväxt i Bandhagen. ALLA mina barndomsminnen, bra som dåliga, är från Bandhagen. Alla mina äldsta och också närmsta vänner är från Bandhagstrakten. Hela min uppväxt har utspelats i Bandhagen, när man var pytteliten och äntligen fick gå själv till centrum och köpa godis och nästan blev överkörd för att jag glömde kolla åt båda hållen när jag gick över vägen och både mamma och brorsan stod på balkongen och skrek av skräck, haha. Eller mammas bröllopsfest när jag var sju år då jag och mina bröder levde loppan i godisffären mitt emot för att en äldre man sa "Allt ni hinner plocka ihop i godispåsarna på 1 minut får ni! Men minstingen (det var då jag) hjälper jag för hon har så små händer!" Jag har aldrig sett en större godispåse! Haha.
Jag kommer ihåg när jag hade min fjortisperiod och var ute vartenda kväll med Jonas och alla och gick runt och runt och runt i Högdalen/Bandhagen och rökte och snackade i flera timmar. Det var många kvällar som jag somnade samtidigt som jag hade Jonas i mobilen, haha now that's amore.
Jag må inte bo där längre, men Bandhagen kommer alltid vara hemma. Det finns en trygghet, trots att området är så stökigt numera (när jag var mindre var det hur lungt som helst och inte en alkoholist så långt ögat kunde nå), jag kan området utantill. Jag skulle kunna gå med ögonbindel och inte kliva snett en enda gång. Jag tycker om området där jag bor nu, det är vackert, lungt, centralt och inte alls tungt socialt som Bandhagen faktiskt blivit, men det kommer aldrig bli samma sak. Jag unnar de gånger jag är hos Jonas, Anna eller Emma och får gå genom Bandhagen. Det är väldigt sällan du går genom centrum utan att träffa minst 3 stycken som du känner. Det finns en plats för Bandhagen i mitt hjärta som inget bostadsområde någonsin kommer kunna ersätta. Det är intressant hur viktig roll några tunnelbanestationer kan spela i ens liv.
- Du kan ta tjejen ur förorten men du kan inte ta förorten ur tjejen.
Jag och Emlan en sen vinterkväll vid 173ans buss där de satt och drack, haha tider det. Någon gång i åttan.
Kommentarer
Trackback
