itsawonderfullife

Om två dagar tar jag studenten, en dag jag väntat på sen jag gick till Sturebyskolan 1996 och skulle börja på sexårs. Jag har varit skoltrött under nästan hela min skoltid och nu ser jag äntligen mållinjen.

Jag gick i Sturebyskolan lite in på fyran innan jag bestämde mig för att det här passar mig inte, då bytte jag till Tullgårdsskolan på Söder, en helt underbar tid på många sätt. Människorna var helt annorlunda jämfört med de i Stureby, jag kom att älska södermalm. Jag kände mig hemma direkt och många av de jag gick i samma klass som då har jag kontakt med än idag, vissa blir man visst aldrig av med (Asterios, haha). När den tiden gick mot sitt slut var det dags att söka ny skola till sjuan, då hamnade jag i en engelskaprofilklass i Bäckahagens skola.

Jag gick där från 2003 tills 2006, det var oerhört viktiga, men också jobbiga år för mig. Jag genomgick mycket som jag inte skulle ha behövt gå igenom, både i skolan och i mitt privatliv. Min möjlighet att lita på människor försvann helt och hållet ett tag, jag som aldrig skulle öppna mig för folk. Sedan gör man det och blir bränd - ett flertal gånger. Men det var viktiga upplevelser för mig, jag lärde mig mycket om mig själv och min förmåga att resa mig upp efter massvis av fall. Jag insåg även då vilka de äkta var och släppte de andra och gick vidare.

Sommaren 2006 var en galen sommar, nästan rent ut sagt kaotisk. Jag hade precis slutat nian och jag var redo för en bekymmerslös sommar av hejdlöst många fester, och jag brukar ju få som jag vill. I slutet av Juli begav jag, Lollo och en massa andra oss ut till Söderöra utanför Blidö, mitt sommarhem. Med risk för att låta som en fjortis: Jag har aldrig varit så berusad. Jag har heller aldrig känt mig så liten dagen efter, det gick til den gränsen att jag faktiskt är helt hundraprocentigt övertygad om att det var en alkoholförgiftning jag åkte på.

I Augusti 2006 gick jag med skakiga ben vägen mot Thorildsplans Gymnasium, nervositet och förvirring är inget jag rekomenderar. Jag gick vilse. När alla andra gick iväg med sina klasser satt jag där som ett stort frågetecken i aulan och undrade: Men jag då? Efter ungefär en kvart så blev jag ledd till rätt klassrum tillsammans med två andra som även de inte förstått vad de pratade om i aulan. Mina år på Thorildsplan har varit stormiga men jag har växt oerhört. Jag har det senaste året träffade riktigt nära vänner som jag helt säkert vet att jag kommer ha fortsatt kontakt med väldigt väldigt länge, mina babes.

Bara det senaste året har varit avgörande för att jag är där jag är idag. Jag har haft ett förhållande med en underbar kille i snart ett år, det har varit upp och nedgångar, men vilka par har inte det? Jag har äntligen landat på ett jobb som jag älskar med kollegor som jag trivs superbra med. Jag är väldigt stolt över min utveckling, och även om studenten på många sätt skrämmer mig är jag övertygad om att jag kommer lyckas här i livet. Jag har en kämparglöd som få har sett och mina överlevnadsinstinkter är helt ofattbara, jag kommer alltid att klara mig. Men de gånger jag faktiskt faller är jag trygg i att mina vänner kommer att ta emot mig och ge mig en spark i baken och motivationen till att fortsätta kämpa.